Det är skolavsluting på min dotters High School. 380 elever, flickorna i vitt, pojkarna i grönt. Samling på idrottsplatsen i kvällssolen. Tal av lärare och elever. Huvudtalet hålls av en de populäraste lärarna på skolan. Typiskt avslutningstal, men bra. "Ni har framtiden framför er. Jobba hårt". Alla elever går idag vidare till college. Men avslutningen skiljer sig från en svensk. Elevernas horisonter slutar vid USAs gränser. Man nämner de universitet som eleverna skall gå vidare till, platser som de skall besöka. Alla ligger inom landets gränser.
Världen utanför gör bara intrång en enda gång. Man håller en tyst halv-minut för en student som just stupade i ockupationsarmen i Irak förra veckan. Han var 20 år gammal.
Men inte en enda amerikansk flagga, vilket förvånar. Och när man spelar nationalsången så sitter vissa kvar och få lägger handen på hjärtat eller gör honnör som man gör i den amerikanska södern. Vidare, inga uniformer bland föräldrarna. Och inga studenter i uniform som man ofta ser i andra delar av landet.
Däremot talar en av lärarna i sitt tal om hur man inte kan annat än tro på Gud. Hur man måste tro på Gud för att klara sig i livet.
Det mörknar, digitalkamerorna blixtrar. Liknande scener spelas idag upp över hela USA. För 40 år sedan då den här skolan grundades fanns det endast anglosaxiska elever. Idag är 55% orientaler och antalet växer snart. Däremot endast en ensaka svart.
Stolta föräldrar, förväntansfulla ungdomar. Människor som alla andra. Men samtidigt unga människor som är skrämmande okunniga om omvärlden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar