Per Ahlmark om Irak

Det är alltid adrenalinframkallande att läsa Per Ahlmark om Mellersta Östern. Jag kan inte säga att jag förstår något av vad han säger, men det är ju inte speciellt roligt att bara läsa folk som man håller med. Nu har han framträtt med en artikel om Jose Ramos-Hort om irakiernas frihet i DN. Ramos Hort är fredspristagare och värd att lyssna på.

Ahlmark anser att

Ingen utrikesminister i Europa tycks i dag ha kraft eller förstånd nog att ge en analys av det drama som utspelas i Irak. I stället måste vi gå till ett av de minsta länderna i tredje världen (med färre än en miljon invånare) för att hitta en politisk ledare som är tillräckligt självständig och begåvad för att berätta vad som står på spel.


Detta skulle säkert förvåna Storbritanniens Jack Straw, för att inte tala om Polens, Italiens och Danmarks utrikesministrar. Det kanske är sant att Ramos Hort är mer insatt i Iraksituationen än Straw, som dock har tillgång till underrättelsetjänstens rapporter, inklusive alla rapporter från torterade fångar.


Om vi ser bortom tevebilderna finns det fortfarande hopp att den amerikanska visionen om att liberalisera Irak kan förverkligas, menar Ramos-Horta. För första gången i sin historia har landet fått lära sig något om av vad frihet innebär. Det är just detta som de religiösa fanatikerna fruktar.


Jag undrar vilka tevebilder som Ahlmark menar? Bilderna av de 85% av det irakiska folket som vill att USA skall lämna landet, eller kanske bilderna från Abu Ghuraib, som precis som Ahlmark säger verkligen har fått Irakerna att lära sig något av vad frihet innebär. Jag är glad att Ahlmark fortfarande hoppas att den amerikanska visionen om ett "liberaliserat" - jag antar att han menar fritt - Irak kan förverkligas. Men nu, käre Per, så har den visionen förbrukats i Abu Ghuraib och av Halliburtons förskingring av miljoner som skulle ha tillfallet Iraks folk, fast den nyheten kanske inte ännu har nått Östra Timor. Idag är det inte längre USA som skall bestämma hur det framtida Irak skall se ut, det är faktiskt Irakerna själva, hur olyckligt detta än kan låta. Irakerna kommer att vara tacksama för att USA drev ut Saddam. De kommer att vara mindre tacksamma för tortyren, för de tiotusen Iraker som har dödats, för det kaos som idag råder i Irak, ett år efter ockupation, och för Bush-adminsitrationens intresse för deras olja och för militärbaser. Speciellt otacksamma tror jag att de för att Bush-administrationens våldspolitik i Irak drev hundratusentals Irakier i armarna på militanta islamiska nationalister.

Däremot tycker jag Ahlmarks tanke låter intressant:

Han borde alltså snabbt möta sina europeiska kolleger och lära dem några grundläggande fakta om det senaste kvartsseklets historia. Ty nämn namnet på en enda utrikesminister i Europa som kan se den stora bilden av maktkampen i Irak! Alltså skriva och tala offentligt med åtminstone ett stänk av passion och kunskap om dagens många hot mot en demokratisering av landet.


Jag kan själv nämna namnet på en mängd europeiska utrikesministrar som faktiskt har talat med mer än ett stänk av passion om just detta, Joschka Fisher och Dominique de Villepin kommer omedelbart i tankarna. Och jag tror att de flesta skulle finna debatten mellan Ramos-Horta och Per Ahlmark å den ena sidan och Fisher och de Villepin å den andra mycket underhållande. Fast kanske inte första hand för Ahlmark.