Vi hade varit i London och bl.a. sett Edward Hopperutställnigen på Tatemuseet.
Jag har alltid tyckt att Hopper kunde uttrycka ensamheten i USA på ett fantastiskt sätt. På många sätt liknar hans mest kända målning Nighthawks (Se ovan) Edward Munchs Skriet.
Norrköping en regnig söndagseftermiddag i juli är något av det ensammaste och dystraste jag någonsin har upplevt i hela mitt liv. Dagen efter var vi tillbaks i London och riktigt frossade i folkmassor utanför Saatchi galleriet. Jag vet inte vad det var och jag vet att Ulf Lundell har en sång om Norrköping, men som sagt, det var grymt dystert. Och konstigt nog var det precis lika få människor på gatorna kl 4 på morgonen när vi var på väg till flygbussen som det var kl 16:00 kvällen innan.
Man undrar, var är alla mänmniskor? En hel stad tom, som en Science Fiction-bok. Och sedan det stilla regnet och de gråna skyarna. Ibland ropar dottern mer och mer desperat, "är inte det en människa där borta på andra sidan torget?"
Den engelske spionen Guy Burgess som flydde till Stalins Sovjetunionen tyckte om att berätta hur det var att bo i Kuybyshev. Tänk er, sade Burgess som hade humor, Glasgow en regning fredagkväll på 1800-talet, då har ni Kuybyshev. Ja och Norrköping.
Hade Edward Hopper besökt Norrköping innan han målade tavlan ovan hade det inte funnits en sabla kotte inne på fiket. :-)
Den svenska ensamheten, man glömmer den i London och i USA. Hur överlever folk?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar