Göran Rosenberg om fängelserna i USA

Det är inte något tekniskt problem att bygga helt rymningssäkra fängelser. Inte heller att döma till livstidsstraff utan frigivning, vilket är så hårt man kan ta i utan att döda. Helt rymningssäkra så kallade supermaxfängelser finns numera över hela USA och livstidsstraff utan frigivning (life without parole) utdöms numera i de flesta av USA:s delstater. Båda företeelserna uttrycker uppfattningen att det finns människor som inte kan tilltros viljan eller förmågan att bättra sig och som därmed bör dömas att förlora inte bara friheten utan också hoppet. Människor som döms att förlora hoppet blir i regel tokiga och fängelserna de förvaras i blir kostsamma fabriker för produktion av asociala dårar - och samhällena de flesta av dem förr eller senare släpps ut i får betala ett allt högre pris i form av övervakning, kontroll och nya brott.

I ett amerikanskt supermaxfängelse förvaras fångarna i minimala isoleringsceller tjugotre timmar om dygnet. Sängarna består av betongbritsar fastgjutna i golvet. Varje gång en fånge ska lämna cellen tvingas han sticka fram händerna genom matluckan för att beläggas med handfängsel. På ett supermaxfängelse finns bokstavligen inga utrymmen för behandling, rehabilitering och utbildning av fångar, eftersom det uttalade syftet med fängelset är att rymnings- säkert förvara dem som inte går att anpassa.

När delstaten Maryland 1989 invigde sitt supermaxfängelse för att där "förvara de värsta bland de värsta", en avskräckande byggnad i brandgult tegel i centrala Baltimore till en kostnad av 200 miljoner kronor (utan luftkonditionering), skålade de smokingklädda gästerna i champagne och högtidstalade om en ny era i brottsbekämpningen. Fjorton år senare, i oktober 2003, tillkännagav Marylands fängelseminister, Mary Ann Saar, att hon ville riva hela rasket. "Supermaxfängelset var en felsatsning från början till slut", sade hon och möttes av ett brett politiskt gensvar - också från dem som en gång hade byggt det och skålat för det.

När jag några veckor senare träffade Mary Ann Saar på hennes kontor i Towson, en förstad till Baltimore, berättade hon med djup inlevelse om vådorna av supermax: "När vi förvarar människor som djur så kommer de ut som djur. För femton år sedan trodde vi att rymningssäkra fängelser skulle göra samhället tryggare. Nu vet vi bättre."