Dagens DN-ledare om FN-resolutionen om Irak är som så ofta litet väl naiv.
Någon gång måste USA givetvis lämna landet. När nu ockupationen tagit slut på papperet måste den göra det också i praktiken, det är irakierna som ska styra Irak.
DN gör ett elementärt fel här. De trupper som de amerikanska neokonservativa vill dra tillbaks från Irak är de taktiska trupper som håller kontroll över den Irakiska befolkningen. De har aldrig sagt att de vill ändra på ett av sina huvudmål för invasionen, nämligen att omlokalisera strategiska amerikanska trupper till Irak från Saudiarabien.
Och varför detta "givetvis"? Det finns absolut ingenting som helst som tyder på att de neokonservativa skulle ha övergivit den planen. Som så ofta verkar DN helt enkelt inte vara insatt i situationen i regeringskretsar i USA.
Iraks olja är en av världens största strategiska juveler, varför skulle de neokonservativa i Washington ge upp kontrollen över den? Så fungerar tyvärr inte realpolitik. Det har den aldrig gjort. Visst vill de neokonservativa att Irakier skall styra Irak, men det vill att det skall bli USA-trogna Irakier. De har redan gjort allt för att få in USA-trogna Irakier på strategiska platser i landet.
Och bara så att vi inte glömmer det. "Någon gång" kan som i fallet Tyskland bli just någon gång. Nazityskland kapitulerade i maj 1945, för snart 60 år sedan, och de amerikanska trupperna finns fortfarande kvar. Jag skulle bli mycket förvånad om amerikanska trupper inte fortfarande kommer att vara baserade i Irak om 60 år. Och jag skulle t.om våga gissa att DN kommer att stödja Bush-regeringen när den Irakiska regeringen strax efter det amerikanska presidentvalet i november officiellt ber USA att etablera strategiska militärbaser i landet. Jag tror att man kommer att argumentera att just som med Keflaviksbasen på Island, som nu också är 60 år gammal, så kommer den amerikanska närvaron att bidra till stabilitet i landet. Och de kan mycket väl ha rätt. Jag vet helt enkelt inte. Men jag reagerar emot DNs till synes naiva världsyn om att världens enda supermakt enbart skall ha andra folks väl i tankarna, speciellt i fallet Irak där denna supermakt - hittils i alla fall - knappast har agerat speciellt idealistiskt.
torsdag, juni 10, 2004
George McGovern
Hade George McGovern vunnit presidentvalet 1972 istället för Richard Nixon hade USA och världen sett helt annorlunda ut idag. När USA nu blir mer och mer reaktionärt och neokonservativt så är det viktigt att komma ihåg att USA har en lång progressiv tradition som sträcker sig från Franklin Roosevelt till Hubert Humphrey, George McGovern och fram till Howard Dean idag. Jag kommer att ha mer information om dessa framstående progressiva amerikanska politiker och tänkare, som ofta tyvärr inte är speciellt kända i Sverige, ens inom det Socialdemokratiska partiet.
Digital blood feud || kuro5hin.org
En bra recension av Lawrence Lessigs senaste bok Free Culture: How Big Media Uses Technology and the Law to Lock Down Culture and Control Creativity. Digital blood feud || kuro5hin.org som finns att läsa på Internet. Detta är en mycket viktig bok som den svenska progressiva rörelsen bör läsa för att förstå hoten mot det fria ordet som kommer från de stora medieföretagen i USA, Japan och Europa.
"Colossus": Wie die Briten Hitlers Generäle abhörten - Wissenschaft - SPIEGEL ONLINE
Informationen om hur USA avlyssnade Irans säkerhetstjänst visar hur bra information USA har i mellanöstern, och världen i övrigt f.ö. Det är samtidigt intressant att se hur man trots att man i stort sätt kan läsa all hemlig traffik i hela regionen ändå såg sig nödgad att tortera ett stort antal Iraker för att få kompleterande information.
Der Spiegel har bra information, lagom till 60-årsdagen av Normandieinvasionen: "Colossus": Wie die Briten Hitlers Generäle abhörten - Wissenschaft - SPIEGEL ONLINE om hur de allierade läste den tyska chiffertraffiken.
De allierades tillgång till tyskarnas Enigmatraffik under andra världskriget var en av de mest avgörande orsakerna till att Hitler kunde besegras. Det var polska matematiker som först bröt den tyska chiffertraffiken och gjorde den allierade framgången möjlig.
En intressant fråga i sammanhanget är varför chefen och biträdande chefen för CIA avgick dagen efter att New York Times avslöjade att man brutit Irans hemliga koder.
I detta sammanhang bör man också nämna svensken Anders Beurlings insatser med att helt på egen hand bryta en del av tyskarnas chiffertraffik under andra världskriget.
Mer information om detta
Der Spiegel har bra information, lagom till 60-årsdagen av Normandieinvasionen: "Colossus": Wie die Briten Hitlers Generäle abhörten - Wissenschaft - SPIEGEL ONLINE om hur de allierade läste den tyska chiffertraffiken.
De allierades tillgång till tyskarnas Enigmatraffik under andra världskriget var en av de mest avgörande orsakerna till att Hitler kunde besegras. Det var polska matematiker som först bröt den tyska chiffertraffiken och gjorde den allierade framgången möjlig.
En intressant fråga i sammanhanget är varför chefen och biträdande chefen för CIA avgick dagen efter att New York Times avslöjade att man brutit Irans hemliga koder.
I detta sammanhang bör man också nämna svensken Anders Beurlings insatser med att helt på egen hand bryta en del av tyskarnas chiffertraffik under andra världskriget.
Mer information om detta
Information Is Treason - Why Bush is worse than Reagan. By Timothy Noah
En jämförelse av Reagan och BushInformation Is Treason - Why Bush is worse than Reagan. By Timothy Noah En av de stora skillnaderna dem emellan var att trots att Reagan föddes i mellanvästern så levde han i många år i Kalifornien och var guvernör här i två perioder, precis som Bush var guvernör i Texas. Skillnaderna mellan deras syn på USA och världen är mycket färgad av de olika delstaternas historia och kultur.
Spyware på din dator
Den danska gruppen wwwspywarefri.dk har en mycket bra sajt med fria program man kan ladda ner för att kolla hur mycket s.k. spyware man har på sin dator. Fast givetvis, om man kör Linux så försvinner de flesta sådana problem.
Juan Cole: Var det Bush själv som auktoriserade tortyren i Irak?
Frågan om vem inom den amerikanska regeringen som godkände att den amerikanska armén började använde tortyr i Afganistan, Guantanamo och Irak är central för hela USAs framtid.
Juan Cole i sin blog Informed Comment har intressanta uppgifter om den allt större möjligheten att det var Bush själv som godkände det. Liknande information finns i Der Spiegel: Gefangenenbehandlung: Foltergutachten bringt Bush und Ashcroft in Bedr�ngnis - Politik - SPIEGEL ONLINE
Juan Cole i sin blog Informed Comment har intressanta uppgifter om den allt större möjligheten att det var Bush själv som godkände det. Liknande information finns i Der Spiegel: Gefangenenbehandlung: Foltergutachten bringt Bush und Ashcroft in Bedr�ngnis - Politik - SPIEGEL ONLINE
onsdag, juni 09, 2004
Michael Moores Fahrenheit 9/11 trailer
Det finns en bra s.k. "trailer" av Micharel Moores nya film Fahrenheit 9/11 som man kan se direkt på nätet. Det här är en mycket viktig film som definierar tidsandan i USA just nu. Den kan kanske bäst jämföras med Chaplins klassiska film Den Store Diktatorn
Folkets mobila Internet och bredband i Alameda
Alameda är en stad tvärs över sundet från San Francisco där folket - inte privatföretagen - har satt upp ett mycket innovativt mobilt Internet med fri bredbandsuppkoppling. Det här är ett mycket bra exempel på hur folkliga initiativ kan få fram lösningar som inte bara är billigare utan också bättre än vad marknaden kan åstadkomma. Jag hoppas att man studerar och imiterar denna lösning i Sverige.
Underbar artikel om arvet efter Reagan och hans skattepolitik
The Village Voice har en helt underbar artikel om Ronald Reagan skriven av Tom Carson som moderaterna och SvD antagligen inte skulle kunna skratta åt - om de ens vet att The Village Voice existerar. Men det är den perfekta motvikten mot de hänförda epitat som jag hittils sett i den svenska pressen.
A noted fantasist, Reagan is perhaps best remembered for the eight years he spent believing he ruled an entirely fictional United States. To the old trouper's delight, this was a delusion shared by most of his compatriots, which is why his imaginary nation still subsumes ours to this day.
...
It helped that, just like a play, nearly all the worst stuff happened discreetly offstage, as far as most of the American public was concerned—like the thousands who died of AIDS on his watch or the 20,000 casualties in the Nicaraguan civil war Reagan promoted, illegally, when Congress tried to thwart him. I can still remember my patriotic thrill when he pronounced the thuggish Contras "the moral equivalent of our Founding Fathers"; so far as I know, George Washington never went in for mortaring hospitals, but that may only be because he didn't have mortars.
Sure, the Iran-Contra scandal was a worse threat to American democracy than Watergate—short-circuiting our whole system of government, as opposed to diddling an election that was a lock anyway. But nobody was about to impeach smiling Ron over it, partly because nobody really understood how it worked. Something people did understand, but noticeably couldn't get outraged about—for many go-getting American psychos, it was part of the turn-on—was the callousness that the Reagan administration's social Darwinism urged all good citizens to see as a virtue; even allowing that Democratic social programs hadn't fixed the inner cities' problems, why it was either more humane or more sensible to let them rot was never explained. But after all, if urban African Americans wanted to escape gangs, poverty, and despair, there was always the army.
At the core of the Reagan legend is the mantra that his presidency made America feel good about itself again—an interesting claim for Republicans to make, since it sounds like just the sort of self-esteem therapy they snort at when say, first-graders are the beneficiaries. Not entirely inappropriately, the picture it conjures up is of a commander in chief playing Julie Andrews as the governess in The Sound of Music: "You've brought music back into the house, Ron." In individual cases, bucking up a patient's spirits when his or her material situation isn't improving—or is, in fact, deteriorating, as ours was from infrastructure to multitrillion-dollar deficitis to yawning disparities between rich and poor—is usually accomplished with drugs; Reagan was one. In a wonderful Herblock cartoon from 1986, a headline reporting that the U.S. has just become the world's leading debtor nation is greeted by hordes of celebrating Americans all holding up proud forefingers: "We're number one!"
och...
Mystique he undeniably had. No other chief executive has been so at ease with his own preposterousness, baffling everyone who ever tried to analyze him. The formidable Garry Wills wrestled the enigma in Reagan's America: Innocents at Home, and emerged never having laid a glove on the man; indeed, Wills has never been the same since. Nixon is comprehensible; Reagan is not. He was affable but remote, folksy but not human, so completely the actor that his fraudulence was his integrity; unlike poor Nixon, who couldn't ask for the time without raising the suspicion that he meant to steal your watch, Reagan was at his most convincing and disarmingly sincere when he was spouting transparent balderdash. Up to a point, anyhow—in The Man Who Mistook His Wife for a Hat, Oliver Sacks tells a remarkable story about watching a presidential speech in a roomful of people with severe aphasia, a condition that impairs or destroys understanding of verbal content but leaves its victims preternaturally alert to the authenticity of facial expressions, mannerisms, and tone. Every solemn, ringingly earnest sentence out of Reagan's mouth had the patients rolling on the floor laughing.
James Ridgway i samma tidning påpekar att Reagans agenda:
called for doing the unthinkable: grabbing control of Congress and smashing the New Deal, while leaving a token "safety net" in its place. It was in the early days of Reagan that the homeless began to appear in growing numbers on the streets of American cities, an early sign of the slow process of turning over the functions of the federal government to companies through such ideas as privatization.
Richard Goldstein i samma tidning har följande superba titel på sin artikel:
Gipper-dämmerung
Reagan leaves the building. He put a smiley face on cruelty, but at least he chose mammon over god.
A noted fantasist, Reagan is perhaps best remembered for the eight years he spent believing he ruled an entirely fictional United States. To the old trouper's delight, this was a delusion shared by most of his compatriots, which is why his imaginary nation still subsumes ours to this day.
...
It helped that, just like a play, nearly all the worst stuff happened discreetly offstage, as far as most of the American public was concerned—like the thousands who died of AIDS on his watch or the 20,000 casualties in the Nicaraguan civil war Reagan promoted, illegally, when Congress tried to thwart him. I can still remember my patriotic thrill when he pronounced the thuggish Contras "the moral equivalent of our Founding Fathers"; so far as I know, George Washington never went in for mortaring hospitals, but that may only be because he didn't have mortars.
Sure, the Iran-Contra scandal was a worse threat to American democracy than Watergate—short-circuiting our whole system of government, as opposed to diddling an election that was a lock anyway. But nobody was about to impeach smiling Ron over it, partly because nobody really understood how it worked. Something people did understand, but noticeably couldn't get outraged about—for many go-getting American psychos, it was part of the turn-on—was the callousness that the Reagan administration's social Darwinism urged all good citizens to see as a virtue; even allowing that Democratic social programs hadn't fixed the inner cities' problems, why it was either more humane or more sensible to let them rot was never explained. But after all, if urban African Americans wanted to escape gangs, poverty, and despair, there was always the army.
At the core of the Reagan legend is the mantra that his presidency made America feel good about itself again—an interesting claim for Republicans to make, since it sounds like just the sort of self-esteem therapy they snort at when say, first-graders are the beneficiaries. Not entirely inappropriately, the picture it conjures up is of a commander in chief playing Julie Andrews as the governess in The Sound of Music: "You've brought music back into the house, Ron." In individual cases, bucking up a patient's spirits when his or her material situation isn't improving—or is, in fact, deteriorating, as ours was from infrastructure to multitrillion-dollar deficitis to yawning disparities between rich and poor—is usually accomplished with drugs; Reagan was one. In a wonderful Herblock cartoon from 1986, a headline reporting that the U.S. has just become the world's leading debtor nation is greeted by hordes of celebrating Americans all holding up proud forefingers: "We're number one!"
och...
Mystique he undeniably had. No other chief executive has been so at ease with his own preposterousness, baffling everyone who ever tried to analyze him. The formidable Garry Wills wrestled the enigma in Reagan's America: Innocents at Home, and emerged never having laid a glove on the man; indeed, Wills has never been the same since. Nixon is comprehensible; Reagan is not. He was affable but remote, folksy but not human, so completely the actor that his fraudulence was his integrity; unlike poor Nixon, who couldn't ask for the time without raising the suspicion that he meant to steal your watch, Reagan was at his most convincing and disarmingly sincere when he was spouting transparent balderdash. Up to a point, anyhow—in The Man Who Mistook His Wife for a Hat, Oliver Sacks tells a remarkable story about watching a presidential speech in a roomful of people with severe aphasia, a condition that impairs or destroys understanding of verbal content but leaves its victims preternaturally alert to the authenticity of facial expressions, mannerisms, and tone. Every solemn, ringingly earnest sentence out of Reagan's mouth had the patients rolling on the floor laughing.
James Ridgway i samma tidning påpekar att Reagans agenda:
called for doing the unthinkable: grabbing control of Congress and smashing the New Deal, while leaving a token "safety net" in its place. It was in the early days of Reagan that the homeless began to appear in growing numbers on the streets of American cities, an early sign of the slow process of turning over the functions of the federal government to companies through such ideas as privatization.
Richard Goldstein i samma tidning har följande superba titel på sin artikel:
Gipper-dämmerung
Reagan leaves the building. He put a smiley face on cruelty, but at least he chose mammon over god.
Those who thought Karl Rove would keep Ronald Reagan on life support until election eve were proven wrong when the Gipper died on Saturday. In TV terms, he showed very bad timing.
Och om Reagan och dagens president:
It's a trope of mourning to intone, "We will not see his like again." But Reagan's death evokes more tangible feelings. Much of the praise is laced with implicit disparagment of Bush. In stark contrast to Ron, Dubya isn't a very loveable guy. He's rigid where Ron was loose; pissed-off instead of happy-go-lucky. And as for his intellect, the best his supporters will say is that Bush isn't the dummy he's made out to be. He actually reads briefing papers.
The fascinating thing about postmodern nostalgia is that it elevates the bottom, thereby placing the present on even lower ground. The fuss over Reagan's speeches and letters reminds us that, if the current occupant of the White House ever writes a memoir, even his commas will be ghosted.
Guardian har också en mycket bra artikel om Ronard Reagans mörka arv, saker som SvD inte pratar om i sina landssorg-betondade ledare.
Guardian Unlimited | Economic dispatch | Reagan's taxing legacy
The anti-government rhetoric of [Ronald Reagan och Margaret Thatcher] did a lot of damage to the very concept of public service. In front of cabinet ministers and officials, Mrs Thatcher used to rail against government as though she were an outsider from another planet, not at the head of it.
And the anti-government rhetoric of both was overdone. Of course, governments and officialdom have to be watched at every turn. But it is impossible to run large democratic societies without a considerable degree of government - the real point being that the emphasis should be on good government, not no government.
There was a fundamental flaw at the heart of Reagonomics, namely the idea - epitomised by the famous Laffer Curve - that tax cuts would pay for themselves via greater incentives.
The truth was that the supply side doctrine was a crude and intellectually shabby attempt to justify tax cuts for the rich. For those with incomes above $250,000 (£135,879) a year, taxes as a percentage of income came down from 48.6% to 38.9% between 1980 and 1984.
The way in which certain tax exemptions were removed actually led to a rise in the proportion of income paid in tax by the lowest income groups. In most of the eulogies for Reagan this week, all those cuts in government expenditure on food stamps, school lunches, welfare Medicaid and subsidised housing have been forgotten.
The great economist, John Kenneth Galbraith, put it in a nutshell when he said there was something strange about a doctrine holding that the rich would work harder if they had more money and the poor would if they had less.
Det är intressant att se att moderaterna under Bo Lundgren försökte "göra en Reagan" genom att imitera hans Reaganomics vid förra valet. Vi vet av erfaraneheterna från USA att detta koncept helt enkelt inte fungerar. De svenska progressiva bör imitera den svenska nykonservativa rörelsen och studera och lära sig av USA. Genom att studera det progressiva USA skulle de kunna upplysa det svenska folket om de fruktansvärda resultaten av den amerikanska nykonservativa politiken.
tisdag, juni 08, 2004
Asperge'syndromet
Aspbergersyndromet är ett relativt nyupptäckt syndrom som man ofta träffar på i datakretsar. En av de mest berömda människorna som antagligen led av det är filosofen Ludwig Wittgenstein. För den som vill tillbringa en fascinerande livstid så rekommenderar jag Wittgensteins första och bästa bok Tractatus Logico-Philosophicus
Living with Asperger's Syndrome || kuro5hin.org
Living with Asperger's Syndrome || kuro5hin.org
DN - Ledare - USA möter gamla och nya Europa
DN - Ledare - USA möter gamla och nya Europa
Det finns dessutom flera sakliga skäl till att det är osannolikt att de nuvarande spänningarna mellan Europa och USA skulle leda till skilsmässa. Det splittrande Irakkriget kan komma att visa sig markera slutet på 1900-talet snarare än utgöra ett förebud om hur 2000-talet ska bli. Den amerikanska unilateralismen är mycket mindre påtaglig när det gäller världens övriga heta områden, som Nordkorea och Iran. Det beror såväl på kostnaderna för kriget i Irak som på hur situationen faktiskt ser ut i dessa regioner.
<\i>
Det är intressant att DN ser på den amerikanska unilaterismen som ett utrikespolitiskt fenomne snarare än som ett amerikanskt inrikespolitiskt fenomen. Den grundläggande frågan är om det är USA som kommer att anpassa sin inrikespolitik till världen i övrigt eller om det är världen som måste anpassa sig till USAs inrikespolitik. Ett exempel är USAs vägran att anamma decimalsystemet, att slopa dödstraffet, att tillåta dubbelt medborgarskap, mm mm. Mycket av dagens amerikanska unilaterism kommer från de amerikanska sydstarenas fortsatta isolering från omvärlden. En isolering som mycket påminner om de syadfrikanska boernas eller dagens Israel eller det tidigare Östtyskland. Den amerikanska unilaterismen, som är en spegelbild av den tidigare isolationismen, beror på en oförmåga att integrera sig med resten av världen på några andra villkor än ens egna. Detta gör idag de amerikanska sydstaterna inte helt olika nordkorea. Att som DN tro att denna unilaterism kommer att mildras efter ockupationen av Irak tror jag är helt fel. Den kommer snarare att stegras. Pytonormen håller nu på att långsamt smälta sitt senaste offer. Vi får inte göra misstaget att tro att dagens neokonservativa har blivit mindre farliga bara för att de för tillfället är dästa.
Till detta ska läggas att både USA och Europa efter att hotet från Sovjetunionen försvunnit ställts inför ett nytt gemensamt hot från radikal islamistisk terrorism. Ingen sida av Atlanten är immun mot hotet, trots Usama bin Ladins försök att slå in en kil mellan Europa och USA. Internationell terrorism kan bara mötas genom ett nära civilt samarbete, genom att underrättelsetjänster utbyter information, polisen samarbetar över nationsgränserna och genom att finansiella flöden spåras. Dessa typer av samarbete överlevde motsättningarna om Irak.
Den kil som slagits in mellan kontinenterna tror jag igen kommer från Bush-regeringens vägran att stifta fred i Palestina och Israel. Bin Laden skulle snabbt kollapsa om Palestinerna fick leva i fred och fick ekonomisk utvecklingshjälp av USA och EU.
Det finns dessutom flera sakliga skäl till att det är osannolikt att de nuvarande spänningarna mellan Europa och USA skulle leda till skilsmässa. Det splittrande Irakkriget kan komma att visa sig markera slutet på 1900-talet snarare än utgöra ett förebud om hur 2000-talet ska bli. Den amerikanska unilateralismen är mycket mindre påtaglig när det gäller världens övriga heta områden, som Nordkorea och Iran. Det beror såväl på kostnaderna för kriget i Irak som på hur situationen faktiskt ser ut i dessa regioner.
<\i>
Det är intressant att DN ser på den amerikanska unilaterismen som ett utrikespolitiskt fenomne snarare än som ett amerikanskt inrikespolitiskt fenomen. Den grundläggande frågan är om det är USA som kommer att anpassa sin inrikespolitik till världen i övrigt eller om det är världen som måste anpassa sig till USAs inrikespolitik. Ett exempel är USAs vägran att anamma decimalsystemet, att slopa dödstraffet, att tillåta dubbelt medborgarskap, mm mm. Mycket av dagens amerikanska unilaterism kommer från de amerikanska sydstarenas fortsatta isolering från omvärlden. En isolering som mycket påminner om de syadfrikanska boernas eller dagens Israel eller det tidigare Östtyskland. Den amerikanska unilaterismen, som är en spegelbild av den tidigare isolationismen, beror på en oförmåga att integrera sig med resten av världen på några andra villkor än ens egna. Detta gör idag de amerikanska sydstaterna inte helt olika nordkorea. Att som DN tro att denna unilaterism kommer att mildras efter ockupationen av Irak tror jag är helt fel. Den kommer snarare att stegras. Pytonormen håller nu på att långsamt smälta sitt senaste offer. Vi får inte göra misstaget att tro att dagens neokonservativa har blivit mindre farliga bara för att de för tillfället är dästa.
Till detta ska läggas att både USA och Europa efter att hotet från Sovjetunionen försvunnit ställts inför ett nytt gemensamt hot från radikal islamistisk terrorism. Ingen sida av Atlanten är immun mot hotet, trots Usama bin Ladins försök att slå in en kil mellan Europa och USA. Internationell terrorism kan bara mötas genom ett nära civilt samarbete, genom att underrättelsetjänster utbyter information, polisen samarbetar över nationsgränserna och genom att finansiella flöden spåras. Dessa typer av samarbete överlevde motsättningarna om Irak.
Den kil som slagits in mellan kontinenterna tror jag igen kommer från Bush-regeringens vägran att stifta fred i Palestina och Israel. Bin Laden skulle snabbt kollapsa om Palestinerna fick leva i fred och fick ekonomisk utvecklingshjälp av USA och EU.
Take Back America -kongressen i Washington den 2, 3, och 4:e juni
Den amerikanska progressiva rörelsen har hållit en viktig kongress i Washington. Närvarande var bl.a. Hillary Clinton och Nancy Pelosi från San Francisco, demokraternas ledare i Representanthuset
På bilden: Nancy Pelosi
och ett stort antal poltiker från det demokratiska partiet. Däremot saknades John Kerry som helst inte vill bli förknippad med progressiv politik.
Länken härunder ger i sin tur en mängd intressanta länkar till progressiva organisationer och människor.
Take Back America Conference 2004 June 2, 3, 4 Conference Agenda
En intressant intervju med Ralph Nader
Pat Buchanan, en av USAs mest kända högerpolitiker som t.om är till höger om Bush, har en mycket intressant intervju med Ralph Nader:
Ralph Nader: Conservatively Speaking
Nader har en genonomträngande analys av dagens amerikanska affärsklimat:
TAC: You often mention corporations. What is the theory behind this or what are the alternatives to corporate economic power? I presume you are not talking about state ownership or socialism, or perhaps you are …
RN: Well, that is what representative government is for, to counteract the excesses of the monied interests, as Thomas Jefferson said. Because big business realizes that the main countervailing force against their excesses and abuses is government, their goal has been to take over the government, and they do this with money and politics. They do it by putting their top officials at the Pentagon, Treasury, and Federal Reserve, and they do it by providing job opportunities to retiring members of Congress. They have law firms that draft legislation and think-tanks that provide ready-made speeches. They also do it by threatening to leave the country. The quickest way to bring a member of Congress to his or her knees is by shifting industries abroad.
Concentrated corporate power violates many principles of capitalism. For example, under capitalism, owners control their property. Under multinational corporations, the shareholders don’t control their corporation. Under capitalism, if you can’t make the market respond, you sink. Under big business, you don’t go bankrupt; you go to Washington for a bailout. Under capitalism, there is supposed to be freedom of contract. When was the last time you negotiated a contract with banks or auto dealers? They are all fine-print contracts. The law of contracts has been wiped out for 99 percent of contracts that ordinary consumers sign on to. Capitalism is supposed to be based on law and order. Corporations get away with corporate crime, fraud, and abuse. And finally, capitalism is premised on a level playing field; the most meritorious is supposed to win. Tell that to a small inventor or a small business up against McDonald’s or a software programmer up against Microsoft.
Giant multinational corporations have no allegiance to any country or community other than to control them or abandon them. So what we have now is the merger of big business and big government to further subsidize costs or eliminate risks or guarantee profits by our government.
Nader diskuterar bl.a. det klassiska företagshotet att lämna landet om de inte får de de förmåner som de begär. Det kan vara intressant för svenska läsare att se att det inte bara är i Sverige som företag använder den plojen.
Det ledsamma i årets val är att dessa frågor inte tas upp av John Kerry. Men just det faktum att han inte vågar ta upp dem gör Naders kampanj så mycket farligare för honom.
En bra bok om det amerikanska patentsystemet
Det amerikanska patentsystemet utgör grundaveln för mycket av de stora amerikanska företagens ekonomiska position i världen. Scientific American har en recension av en bra bok om det dmearikanska patentsystemetInnovation and Its Discontents: How Our Broken Patent System Is Endangering Innovation and Progress and What to Do about It
The book describes how two seemingly well-meaning changes made by the U.S. Congress have engendered the current crisis. In what the authors call a "silent revolution," Congress in 1982 took what appeared to be the relatively mundane decision of assigning all appeals in patent cases to a single court--the Court of Appeals for the Federal Circuit (CAFC). Intended to eliminate "forum shopping" (the attempt by plaintiffs to find the most patent-friendly jurisdiction), the congressional move ultimately resulted in a court whose specialized nature tended to turn it into an advocate of patent holders' rights. The CAFC has issued ruling after ruling that sustains lower-court findings of patent infringement and has fostered the extraction of greater damages from defendants. It has even made it easier for a patentee to shut down a competitor's business before the patent is shown to be valid. And its rulings have held that software, business methods and certain biotechnologies--considered by many to be unpatentable--are eligible to receive patents.
Boken, som kommer att publiceras i oktober av Princeton University press beskriver den stora faran som dagens amerikanska patentsystem utgör inte bara för USAs ekonomiska position i världen utan också för världen som helhet. Patent används idag mer och mer för att förhindra konkurrens och t.om. forskning.
The book describes how two seemingly well-meaning changes made by the U.S. Congress have engendered the current crisis. In what the authors call a "silent revolution," Congress in 1982 took what appeared to be the relatively mundane decision of assigning all appeals in patent cases to a single court--the Court of Appeals for the Federal Circuit (CAFC). Intended to eliminate "forum shopping" (the attempt by plaintiffs to find the most patent-friendly jurisdiction), the congressional move ultimately resulted in a court whose specialized nature tended to turn it into an advocate of patent holders' rights. The CAFC has issued ruling after ruling that sustains lower-court findings of patent infringement and has fostered the extraction of greater damages from defendants. It has even made it easier for a patentee to shut down a competitor's business before the patent is shown to be valid. And its rulings have held that software, business methods and certain biotechnologies--considered by many to be unpatentable--are eligible to receive patents.
Boken, som kommer att publiceras i oktober av Princeton University press beskriver den stora faran som dagens amerikanska patentsystem utgör inte bara för USAs ekonomiska position i världen utan också för världen som helhet. Patent används idag mer och mer för att förhindra konkurrens och t.om. forskning.
Hur den amerikanska bokhandelskedjan Borders Books har anammat WI-FI
En bra artikel om hur den amerikanska bokhandelskedjan Borders Books har anammat Wi-Fi
måndag, juni 07, 2004
De svartlistade hollywoodskådespelarna
Paul Buhle som är lärare vid Brown Universty har dokumenterat den stora svartlistningen av regissörer, teater och tv-författare och skådespelare under McCarthyperioden. Han har just skrivit en ny bok som är värd att läsa
Europa firar just idag, 60-årsdagen av Normandieinvasionen, början av Europas befrielse av USA, med mycket stor hjälp av främst den franska motståndsrörelsen. Men hela Europa samarbetade med amerikanerna, engelsännen, kanadensarna och De Gaulles fria fransmän i invasionsarmen. Och utan ryssarnas offensiver i öst hade invasionen aldrig varit möjlig.
Och även tyskar kämpade mot nazismen. Bara litet mer än en månad efter invasionen försökte männen kring Claus von Stauffenberg störta Hitler.
Men samtidigt som vi alltså firar Europas befrielse är det viktigt att vi inte helt bortser från USAs andra sida. Och Paul Buhle visar i sin bok hur stora bidrag till internationell film och teater de bannlysta hollywood-männen och kvinnorna gjorde.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)